Veckobrev v.37 – Räntor i fokus

Veckan började relativt stabilt men efter nya attacker i Mellanöstern och Hutiernas intagande av Mocha steg räntor och börsen föll. Världsindex är därmed ner omkring 2% under veckan.

Veckans Bolag – Coffee Stain väcker vikingen i dig till liv
Coffee Stain är ett av Stockholmsbörsens färskare bolag. Spelutvecklaren knoppades av från Embracer och började handlas som självständigt bolag i december förra året. Verksamheten började dock redan 2010 i Skövde och det stora genombrottet kom fyra år senare med det minst sagt udda Goat Simulator som blev en enorm succé, inte minst via den svenske Youtubaren PewDiePie. Sedan dess har bolaget byggt upp en imponerande katalog med spel som Satisfactory, Deep Rock Galactic, Valheim, Teardown och Welcome to Bloxburg. I dag arbetar omkring 250 personer i ett dussintal relativt små studios.

Det sista är en ganska viktig del av investeringscaset. Coffee Stain försöker inte konkurrera med jättar som Electronic Arts eller Ubisoft genom att lägga flera miljarder på nästa stora AAA-spel. Filosofin är snarare små team som gör stora spel för en stor publik. Spelen släpps ofta tidigt, utvecklas tillsammans med spelarna och hålls sedan vid liv under många år genom nya uppdateringar, expansioner och plattformar. Det innebär relativt små initiala investeringar och kan, när ett spel väl träffar rätt, ge fantastisk lönsamhet. Bolagets sex viktigaste spel står för omkring 90% av intäkterna.

Ett lysande exempel är Valheim. Spelet utvecklas av svenska Iron Gate och lanserades i Early Access redan 2021. I en värld någonstans mellan Minecraft och ett vikingaäventyr ska spelaren överleva, bygga hus, utforska världen och slåss mot diverse mindre trevliga nordiska varelser. Konceptet visade sig fungera. Redan före veckans senaste lansering hade spelet sålt omkring 16 miljoner exemplar. Coffee Stain äger 30% av Iron Gate och är dessutom spelets publisher, vilket sammantaget ger bolaget omkring 50% av den ekonomiska exponeringen mot Valheim.

Efter mer än fem år i Early Access släpptes i onsdags slutligen Valheim 1.0, samtidigt som spelet expanderades till bland annat PlayStation 5 och Nintendo Switch 2.

Den första kvällen såg mycket lovande ut. På Steam nådde Valheim omkring 168 000 samtidiga spelare, vilket var ungefär 60% fler än de 105 000 som Satisfactory nådde under sin första kväll efter 1.0-lanseringen 2024. Valheim placerade sig samtidigt som nummer 12 på Steams försäljningslista, jämfört med plats sju för Satisfactory. Skillnaden mellan den mycket starka spelaraktiviteten och en något svagare försäljningsplacering beror sannolikt på att många av veckans spelare redan ägde spelet vilket knappast är en överraskning efter 16 miljoner sålda exemplar.

Spännande är som sagt dessutom att lanseringen ger tillgång till helt nya konsolspelare samtidigt som bra recensioner och hög aktivitet även kan attrahera gamla spelare. Vi uppskattar att marknadens prognoser motsvarar ungefär 100 MSEK i Valheim-intäkter under innevarande kvartal, eller drygt 700 000 sålda exemplar, varav ungefär 60% på Steam och 40% på konsol. Den starka första kvällen ser åtminstone ut att ligga väl i linje med dessa förväntningar, inte minst när vi just nu i skrivande stund, torsdag kväll ser över 190 000 aktiva spelare på Steam.

Vi får heller inte glömma de andra populära spelen. Satisfactory har utvecklats starkt efter sin konsollansering och är för närvarande bolagets största intäktskälla. Senaste kvartalet ökade Coffee Stains omsättning med 37% till 253 MSEK, medan Cash EBIT steg från 36 till 95 MSEK, motsvarande en marginal på hela 38%. Fritt kassaflöde uppgick till 100 MSEK. Det visar ganska väl skalbarheten när katalogen fungerar.

Allt blir förstås inte succé. Deep Rock Galactic Rogue Core fick en sämre utveckling än bolaget hoppats på efter lanseringen i maj och även Fellowship har utvecklats lite svagare. Det positiva är att Coffee Stain relativt snabbt minskat kostnaderna när spel inte fått önskad traction. Det är en ganska stor skillnad mot delar av den traditionella spelindustrin, där hundratals utvecklare kan arbeta i många år innan man upptäcker att ingen egentligen vill ha spelet.

Balansräkningen är urstark. Vid halvårsskiftet hade Coffee Stain 722 MSEK i kassan, och styrelsen avser att återföra omkring 300 MSEK till aktieägarna genom utdelning och planerade återköp. Med en aktiekurs kring 20 kronor är börsvärdet cirka 4,4 miljarder kronor och enterprise value omkring 3,7 miljarder. På rullande tolv månader ligger Cash EBIT grovt räknat kring 390 MSEK, vilket innebär en värdering kring 9–10 gånger EV/Cash EBIT. Det tycker vi inte ser särskilt ansträngt ut för ett bolag med den här typen av marginaler, nettokassa och flera etablerade spelvarumärken.

Man bör dock absolut komma ihåg att spel är en hitdriven verksamhet och även Coffee Stain kommer emellanåt att lägga pengar på spel som floppar. Men bolagets strategi bygger inte heller på att varje nytt spel måste lyckas. De gamla spelen genererar kassaflöden under många år, medan små utvecklingsteam ger bolaget råd att fortsätta att utveckla nya idéer.

Veckans Valheim-lansering är ett bra exempel på affärsmodellen. Ett spel som släpptes redan 2021 kan fem år senare plötsligt bli en betydande resultattrigger igen. Coffee Stain brukar säga att små team ska kunna skapa stora spel. Efter onsdagens vikingainvasion på Steam verkar åtminstone Valheim bekräfta detta och det ska bli spännande att fortsätta att följa bolaget för fondernas räkning.

Veckans Händelse – Räntor i fokus
Veckans svenska snabb-inflationssiffra blev en lättnad efter en period under sommar där inflationen överraskat på uppsidan och där marknaden börjat diskutera en räntehöjning från Riksbanken redan i september. Augusti gav dock en betydligt lugnare bild och minskade enligt vår mening sannolikheten för en snar höjning rejält.

KPIF exklusive energi steg endast 0,52% i årstakt, vilket var en bra bit under konsensusprognos. Framför allt var varupriserna svagare än väntat, men även tjänsteinflationen kom in på den mjuka sidan. Efter flera månader med ovanligt höga priser på bland annat internationella resor föll dessutom priserna inom rekreation, kultur och sport tillbaka tydligt.

Det kanske viktigaste var dock momentumet. De säsongsrensade månadsförändringarna hade under sommaren legat på nivåer som varit svåra att förena med inflationsmålet, men i augusti bromsade de tydligt in. Sett över sex månader ligger prisökningstakten nu ungefär i linje med målet.

Riksbanken lämnade i augusti styrräntan oförändrad på 1,75%, men betonade samtidigt att sannolikheten för en höjning senare under året kvarstod om sommarens högre inflation skulle visa sig vara början på en mer bestående uppgång. Augustis utfall talar åt andra hållet.

Marknaden reagerade också snabbt. Inför siffran prisades ungefär 30% sannolikhet för en höjning i september. Efter publiceringen föll sannolikheten till under 10%, samtidigt som den förväntade styrräntan i december sjönk från omkring 2,07% till 1,98%.

Vi tycker därför att en höjning i september nu ser osannolik ut. Riksbanken får dessutom bara ytterligare en inflationssiffra före novembermötet, vilket även gör en höjning då mindre självklar allt annat lika.

Men den underliggande inflationen, justerad för tillfälliga politiska åtgärder, väntas successivt stiga och svensk ekonomi har samtidigt utvecklats starkare än befarat. Riksbanken har också varit tydlig med att man är beredd att agera om inflationstrycket åter tilltar. Räntehöjningen är väl dock högst sannolik men den kanske inte längre är så nära förestående.

Lyfter vi blicken en aning kan vi konstatera att USA samtidigt kämpar med att försöka tygla långräntorna men marknaden verkar inte riktigt vilja lyssna.

En av veckans viktigaste nyheter kom från den amerikanska räntemarknaden där finansdepartementet meddelade att man på torsdagen kommer att köpa tillbaka upp till 6 miljarder dollar av statsobligationer med 10–20 års återstående löptid. Beloppet är tre gånger större än vad som har köpts tidigare och överstiger även de minst 4 miljarder dollar per auktion som Treasury signalerade i augusti, strax efter den högre inflationssiffran som vi talade om förra veckan. Syftet uppges framför allt vara att förbättra likviditeten i den längre delen av obligationsmarknaden, där stigande räntor och ett enormt utbud av statspapper har börjat skapa oro, som vi också har talat om tidigare.

Treasury sade dessutom uttryckligen att storleken på återköpen i de långa segmenten minst fördubblas under innevarande kvartal, tyvärr fick dock inte uttalandena önskad effekt, åtminstone kortsiktigt, se ränteutvecklingen för amerikansk 30-åring under veckan ovan.

Sannolikt funderar marknaden på det mer långsiktiga scenariot. USA har stora budgetunderskott, en snabbt växande statsskuld och behöver emittera enorma mängder nya obligationer. Varifrån kommer då pengarna när staten samtidigt börjar köpa tillbaka sin egen skuld?

Pengarna kommer naturligtvis från statens kassa och i förlängningen från annan ny upplåning. Treasury säger själv att återköpen inte väntas påverka den privata nettoupplåningen nämnvärt, eftersom nya statspapper ersätter dem som köps tillbaka. Finansieringsbehovet under kvartalet möts dessutom genom löpande emissioner av statsskuldväxlar, kortare obligationer och längre statsobligationer. Det är därför inte QE och inte heller någon egentlig skuldminskning. Förenklat kan man säga att finansdepartementet tar bort vissa äldre och mindre likvida långfristiga obligationer från marknaden samtidigt som staten fortsätter emittera nya papper för att finansiera budgetunderskottet. Om en större del av finansieringen samtidigt sker på kortare löptider kan skuldsammansättningen dessutom gradvis förskjutas mot kortare finansiering.

Man skulle kunna beskriva det som att staten försöker städa på obligationslagret snarare än minska mängden skulder på lagret.

Tanken bakom programmet har kanske en poäng. Äldre så kallade off-the-run-obligationer kan bli mindre likvida, vilket innebär att investerare kräver en extra premie för att hålla dem. Genom att Treasury regelbundet dyker upp som köpare kan marknadslikviditeten förbättras och den premie investerarna kräver minska något. I teorin kan det därför bidra till något lägre långräntor.

Men veckans marknadsreaktion illustrerar samtidigt att marknaden för tillfället hyser lågt förtroende för strategin.

Efter beskedet steg den amerikanska tioårsräntan till omkring 4,85% och 30-åringen till cirka 5,3%, se ovan. Marknaden hade uppenbarligen hoppats på något annat, och den viktigare slutsatsen är kanske att 6 miljarder dollar fortfarande är en ganska liten summa i världens största obligationsmarknad. Samtidigt steg Brentoljan över 100 dollar efter nya attacker i Hormuz, vilket åter väckte inflationsoron.

Även europeiska långräntor steg dessutom kraftigt under onsdagen, med den tyska tioåringen över 3,4% och den franska över 4,3%.

Den amerikanska strategin visar också riskerna med åtgärden som alla förstår syftar till att få ner långräntorna. Så länge investerarna uppfattar den som ett lite lamt försök från finansdepartementet att hålla nere en ränta som marknaden anser borde vara högre blir resultatet kanske tyvärr det motsatta.

George Soros hedgefond-adept Stanley Druckenmillers kritik mot det hela är intressant och vi kommer också ihåg Soros framgångsrika strategi att sänka den svenska kronan på 90-talet. ”En stat som försöker slåss mot marknadens fundamentala prissättning riskerar till slut att förlora”, vilket ju också Sverige gjorde då, på 90-talet.

Den viktigaste frågan för USA:s långräntor är därför fortfarande inte om Treasury köper tillbaka 4, 6 eller 7 miljarder dollar. Det är varför investerarna kräver över 5,3% för att låna ut pengar till USA i 30 år. Här återkommer de frågor vi diskuterade förra veckan åter i fokus, stora budgetunderskott, växande statsskuld, enorma framtida emissionsbehov, visserligen hög nominell tillväxt, men också gigantiska AI-relaterade investeringar och framför allt risken för att inflationen biter sig fast.

Kevin Warsh får nu snabbt chansen att visa vad hans uttalanden i Jackson Hole betydde och det gör utvecklingen extra intressant inför Feds möte nästa vecka. Som vi talade om förra veckan var Kevin Warsh ganska tydlig i Jackson Hole. Feds inflationsmål på 2% är ett ”firm, fixed target”, samtidigt som arbetsmarknaden befinner sig enligt honom nära full sysselsättning och inflationen är för närvarande Feds främsta problem. Han betonade dessutom att korta räntor är centralbankens huvudsakliga verktyg och att mer okonventionella åtgärder bör reserveras för verkliga krissituationer.

Vi tror därför inte att Fed kommer att höja räntan för att få ned långräntorna då det skulle vara icke-förenligt med retoriken i Jackson Hole. Samtidigt kan man konstatera att om Fed höjer för att inflationen är för hög visar Warsh att formuleringarna i Jackson Hole faktiskt betyder något. Den korta delen av kurvan stiger då när marknaden prisar in en stramare penningpolitik, samtidigt som en trovärdigare inflationsbekämpning kan begränsa inflationspremien längre ut på kurvan.

Det var precis den mekanism vi diskuterade förra veckan. Tvååringen handlar till stor del om vad Fed kommer att göra. Trettioåringen handlar mer om vad marknaden tror att Fed kommer att lyckas med, som vi konstaterade då.

Sedan Jackson Hole har 30-åringen trots allt varit hyfsat stabil och inte direkt fortsatt att stiga nämnvärt innan torsdagens allmänna ränteökningar efter nyheten om Hutiernas intagande av Mocha som är strategiskt betydelsefullt eftersom hamnstaden ligger mycket nära Bab al-Mandeb, sundet som förbinder Röda havet med Adenviken och också är en av världens viktigaste handelsleder. När USA nu verkar ha tagit hyfsad kontroll över Hormuz har hutierna efter flera veckors offensiv ha tagit kontroll över staden och därmed flyttat fram sina positioner längre söderut längs Jemens västkust vill Iran naturligtvis skapa en ny hållhake på sin ärkefiende.

Problemet är nya oljeuppgångar då oron naturligtvis är att vi kommer att leva med höga oljepriser under längre tid. Med Brent klart över 100 dollar igen och om priserna ligger kvar på dessa nivåer riskerar de att sprida sig till transporter, varor, företagens kostnader och slutligen inflationen. Det är också därför marknaden nu prissätter ungefär 60% sannolikhet för en Fedhöjning med 25 punkter den 16 september. De amerikanska inflationssiffrorna för PPI kom in på 0,4% samt 0,2% ex food & energy vilket var i linje till aningen under förväntningarna. Vi tycker att Warsh därmed sitter i en ganska bra position. När nu inflationen kom in relativt beskedligt kan Fed hänvisa till sin databeroende filosofi och avvakta. Men om inflationen senare åter överraskar på uppsidan samtidigt som oljepriset passerat 100 dollar blir det svårare att förklara varför centralbanken inte skulle agera efter förra veckans mycket tydliga retorik.

Detta är också sannolikt bättre för förtroendet för amerikanska statsobligationer än om Fed skulle försöka hjälpa Treasury genom direkt påverkan på långräntorna. Marknaden behöver känna att Finansdepartementet sköter finansieringen och Fed sköter inflationen.

I Sverige är läget ett annat. Som vi skrev ovan bromsade svensk inflation in i augusti och minskade sannolikheten för en Riksbankshöjning i september. Riksbanken sade själv i augusti att en höjning skulle bli aktuell om sommarens högre inflation visade sig vara början på en mer bestående inflationsuppgång. Augustis utfall gav snarare stöd åt motsatsen.

Samtidigt blir omvärlden alltmer hökaktig. ECB höjde på torsdagen med 25 punkter, medan Fed mycket väl kan göra samma sak nästa vecka. Oljan över 100 dollar och stigande europeiska långräntor är dessutom knappast optimala förutsättningar för Riksbanken.

Vi tror dock att Riksbanken kan välja att sitta still i båten ett tag till. Även om Riksbanken historiskt har genomfört ränteförändringar med hög korrelation jämfört med ECB är svensk inflation är betydligt lägre, arbetsmarknaden fortfarande svag och augustis data gav Riksbanken ett tydligt argument för att vänta. Däremot minskar handlingsutrymmet om oljepriset ligger kvar över 100 dollar, svenska långräntor fortsätter upp och framför allt om kronan skulle börja försvagas igen när andra centralbanker höjer, vi ser nu att kronan är ner omkring 0,8% efter ECB:s höjning.

Det blir en ovanligt intressant höst för räntemarknaden. USA:s finansdepartement försöker påverka den långa delen av räntekurvan genom sina återköp. Fed kan samtidigt behöva höja den korta räntan för att försvara inflationsmålet. ECB fortsätter åtstramningen medan Riksbanken efter veckans låga inflation kanske ändå kan avvakta. Och kanske är veckans viktigaste lärdom att det är svårt att med penningpolitiska medel styr över långräntorna om förtroendet hos marknaden vacklar.

När oljepriset passerar 100 dollar, statsfinanserna ifrågasätts och investerarna kräver mer betalt för att binda pengar i 20 eller 30 år är det fortfarande marknaden som till slut sätter priset.

Det är, ironiskt nog, ungefär precis vad Kevin Warsh försökte säga tidigare i sommar.

 

Veckans Spaning – Valrörelsen sätter press på svenska banker
Vi har under en längre tid varit positiva till svenska banker och framför allt deras vilja att distribuera sina vinster till aktieägarna i form av utdelningar och aktieåterköp. Nedan kikar vi på 3-årsgrafen som visar att de flesta bankerna har slagit marknaden, här illustrerat av OMX i vitt. Notera även den rosa linjen som representerar Nordea och har gått lite sämre tillsammans med Handelsbanken. Båda är enligt oss långsiktigt intressanta.

Det som är intressant för tillfället är det faktum att om vi kikar på den senaste månadens utveckling är läget ett annat. Se grafen nedan.

Bankerna har gått fint i förhållande till marknaden, men vi ser att Nordea kortsiktigt har gått klart bäst. Det tror vi beror på retoriken från partierna på vänsterkanten om olika pålagor för banker och bolånekunder samt viljan att pressa bankernas vinster genom sänkt avkastningskrav på SBAB. Vi går dessutom in i den del av året när bankerna brukar gå som allra bäst in emot utdelningssäsongen. Nedan ska vi beskriva varför vi tror att det blir svårt, och i vart fall tidskrävande att införa nya bankpålagor.

Det har bland annat föreslagits en tillfällig skatt på bankernas så kallade övervinster. Förslaget är konstruerat kring den del av bankernas räntenetton som överstiger ett historiskt genomsnitt och beräknas enligt bland andra Socialdemokraterna att inbringa omkring 4 miljarder kronor.

Sverige har, som ni vet, redan särskilda skatter och avgifter på banksektorn och en riksdagsmajoritet kan i slutänden ändra skattereglerna. Men från ett investerarperspektiv tycker vi att det finns anledning att skilja mellan politiska utspel och vad som faktiskt kan införas snabbt.

En ny skatt måste definieras juridiskt kring exempelvis vilka banker omfattas, vilket historiskt räntenetto ska användas som normalnivå, hur hanteras banker med olika affärsmodeller och hur undviker man oönskade effekter på konkurrens, kreditgivning och kapitalisering? Därefter följer normalt beredning, remiss, lagrådsarbete och riksdagsbehandling. Ju mer specifikt en skatt riktas mot en begränsad grupp företag, desto större blir dessutom behovet av att analysera svenska och europeiska regelverk. Vår slutsats är därför att det sannolikt blir betydligt mer komplicerat och tidskrävande än den politiska debatten ibland ger intryck av.

En annan idé som presenterats är att använda statligt ägda SBAB för att pressa bolånemarginalerna, genom att sänka bankens avkastningskrav. SBAB:s nuvarande mål är en avkastning på eget kapital på minst 10% över tid. Banken ligger redan i närheten av denna nivå, vilket innebär att möjligheten att sänka bolånepriserna strukturellt utan att samtidigt acceptera lägre lönsamhet är begränsad. Frågan blir då om svenska staten som ägare helt enkelt kan säga att 7–8% avkastning är tillräckligt eftersom man vill öka konkurrensen på bolånemarknaden. Det är långt ifrån självklart. EU:s statsstödsregler bygger på principen att en stat som agerar som ägare i ett kommersiellt företag ska agera på villkor som en privat marknadsaktör rimligen skulle acceptera. Om ett statligt företag ges en ekonomisk fördel som privata konkurrenter inte har och detta snedvrider konkurrensen kan det utgöra statsstöd. Det avgörande är alltså inte att SBAB är statligt ägt, utan om staten accepterar villkor som en marknadsmässig ägare inte skulle acceptera. Om avkastningskravet uttryckligen sänks för att SBAB ska kunna erbjuda lägre priser än konkurrenterna blir det svårt att samtidigt hävda att förändringen enbart är resultatet av en marknadsmässig bedömning av bankens kapitalkostnad.

Vi vet dessutom att Riksrevisionen granskade SBAB redan 2012 och kom då fram till den närmast motsatt slutsats att det dåvarande avkastningskravet var för lågt och inte speglade bolagets potential. Regeringen vidtog därefter förändringar i bankens ekonomiska mål. Sedan dess har jämförelsegruppen dessutom blivit betydligt mer lönsam. De nordiska storbankernas avkastningsmål ligger i dag i genomsnitt runt 15% och SBAB:s 10% sticker därmed snarare ut åt det låga hållet. Detta skapar en lite paradoxal situation. En ny oberoende granskning skulle åtminstone teoretiskt kunna komma fram till att SBAB:s avkastningskrav borde höjas snarare än sänkas för att inte snedvrida konkurrensen på bankmarknaden.

Och så länge banken verkar kommersiellt på samma marknad som Handelsbanken, Swedbank, SEB och Nordea kan staten inte utan vidare behandla den som ett politiskt prisregleringsverktyg.

Samtidigt som diskussionen handlar om nya skatter finns faktiskt en möjlig positiv resultateffekt för bankerna från regler som redan existerar.

Svenska banker betalar varje år resolutionsavgifter till Riksgälden. Pengarna bygger upp resolutionsreserven som ska kunna användas om ett institut hamnar i kris, så att kostnaden i första hand bärs av finanssektorn snarare än skattebetalarna.

Under 2026 betalar storbankerna och andra finansinstitut sammanlagt 4,42 miljarder kronor i resolutionsavgifter. Men avgifterna ska bara tas ut så länge resolutionsreserven understiger den lagstadgade målnivån på 3% av garanterade insättningar. Vid utgången av 2025 låg reserven redan på 73,6 miljarder kronor, motsvarande 2,98%. Vi befinner oss alltså mycket nära målet. Det går ännu inte att säga exakt när den ordinarie resolutionsavgiften kan försvinner eftersom målnivån påverkas av bland annat hur de garanterade insättningarna växer och vilken ränta reserven erhåller. Men detta är alltså inte en permanent kostnad som med dagens regler ska växa för evigt. När målnivån är uppnådd upphör det normala årliga uttaget, så länge reserven ligger kvar över gränsen, och det skulle mycket väl kunna hända vid utgången av 2026. För de noterade svenska bankerna motsvarar resolutionsavgifterna ungefär 2% av årsvinsterna. Ett bortfall av avgiften blir därmed, allt annat lika, ungefär motsvarande resultatlyft. Det är naturligtvis ingen revolution för sektorn, men 2% högre vinst som dessutom är i princip ren kassaflödeseffekt är inte heller oväsentligt.

Rubrikerna handlar just nu nästan uteslutande om nya skatter och pressade bolånemarginaler. Och det tror vi har avspeglats i kurserna för de svenska bankerna under den senaste månaden och som vi visar ovan är riskerna relativt små för negativa pålagor i åtminstone i närtid, men sannolikt inte alls, och därmed kanske det inte är fel att kasta ett öga på de svenska bankaktierna…

Veckans Vinnare
I de globala fonderna toppas listan denna vecka av Qualcomm, Meta och HCA som alla är upp 5 till 6 procent.

I Småbolagsfonden hittar vi vinnarna bland SHT, Neola Medical och Sinch som alla är upp 5 till 50 procent.

Räntespaning – ECB höjer styrräntan igen
Veckan har präglats av räntebesked från ECB. Som väntat höjdes styrräntan återigen, från 2,25 procent till 2,50 procent. Bakgrunden till höjningen är att den fortsatta konflikten i Mellanöstern bidrar till ett ökat inflationstryck, samtidigt som inflationen väntas stiga över ECB mål. Utsikterna är fortsatt mycket osäkra och ECB framtida agerande kommer i hög grad att styras av utvecklingen för inflationen och den ekonomiska tillväxten.

Räntorna steg under veckan och den svenska tvååriga statsobligationsräntan handlas nu kring 2,68 procent, medan den tioåriga räntan handlas kring 3,20 procent. Samtidigt har de europeiska kreditspreadarna ökat något. Spreadarna inom Investment Grade steg med 2 baspunkter under veckan, medan spreadarna inom High Yield ökade med närmare 11 baspunkter.

I USA meddelade finansdepartementet att man avser att utöka återköpen av längre statsobligationer ytterligare, från 4 miljarder till 6 miljarder dollar. Samtidigt gick Donald Trump ut och lovade 5 000 dollar till alla vuxna amerikaner om Republikanerna behåller makten i kongressen. Uttalandena bidrog till stigande amerikanska räntor. Den amerikanska tioåriga statsobligationsräntan har under veckan stigit från 4,78 procent till omkring 4,94 procent. Samtidigt handlas den 30-åriga räntan kring 5,35 procent, upp från 5,24 procent föregående vecka.

På primärmarknaden är aktiviteten fortsatt relativt hög. Under veckan deltog vi i en emission från Indutrade, som emitterade totalt 890 miljoner kronor fördelat på två löptider. Vi deltog i obligationen med 2,5 års löptid, som prissattes till 3M Stibor + 50 baspunkter.

 

 

Trevlig helg önskar Cicero Fonder!